Vissa tillfällen och erfarenheter sitter liksom kvar. Här är två sådana minnen. Då jag mötte undersköterskor - i den roll de har. En yrkeskår jag är helt övertygad om att vi kommer prata mycket mer om framöver.
Jag var på ett studiebesök i vården. Det kom in en mycket dålig äldre människa - en som pga sjukdom och ålder och kanske ensamhet inte klarat de senaste timmarnas toalettbesök mm. Det luktade mycket. Kläderna var på.
Jag tror inte patienten var medveten om situationen där och då, men ingen vill hamna i det läget. Så oerhört utlämnande och helt beroende av andra människor.
Steg ett var naturligtvis att ge patienten den akuta vård hen behövde, men ganska snart blev det dags för tvättning.
En undersköterska: Det fixar jag. Inga problem. Det här går fint. Stort leende.
Jag blev tårögd. Så fantastiskt att få bli bemött på det viset.
Bild på en arbetsmyra kan passa i sammanhanget :)
Ett annat tillfälle; jag var inlagd. Svårt att resa mig - yrslig. På morgonen kommer en undersköterska in, glad i hågen och full med energi. Nästan irriterande glad. Om en stund provar vi gå runt lite!
Jag stirrade på henne. Fast det går ju inte. Har försökt många gånger.
Joho, det kommer gå jättebra idag. Det är inte bra att ligga still länge - risk för proppar. Jag kommer om en stund.
En alldeles för kort stund senare kommer hon in igen. Nu är det dags! Högst motvilligt fäller jag ner benen över sängkanten. Jag blundar för det känns läskigt och då behöver man koncentrera sig. Förresten skulle det ändå inte funka.
Öppna ögonen! Titta långt bort! Du blir yr annars. Nu provar vi!
Tjatiga människa. Ja ja.
Hallå - öppna ögonen och ta djupa andetag!
Och det gick! En liten stund senare tog jag mig runt i rummet.
Hon visste att det jag trodde var omöjligt skulle fungera. Och trots att hon aldrig träffat mig tidigare visste hon hur det skulle gå till. Tack, säger jag bara! Tack för att hon såg till att det för mig omöjliga blev möjligt.
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar