Jag jobbar inte med kärlek längre

Jag städar arbetsrummet och går igenom anteckningar.

.
Min blick föll på dessa ord: "Jag jobbar inte med kärlek längre." De kommer från en person som arbetar inom äldreomsorgen.

.

Hon sa också att: "Det är bara tiden som räknas och betyder något."

.

Rosor i Visby

.

Jag tycker dessa meningar på ett bra sätt uttrycker det jag hör så ofta. Att man tycker fokus hamnar på tid och räkna pinnar istället för på hur bra man lyckas hjälpa den människa man är satt att hjälpa.

.

Och jag tror, eller till och med vet, att det här är något vi behöver ändra på för att få nästa generation att vilja arbeta med just vård och omsorg. Man väljer ett sådant arbete för att kunna göra skillnad - hjälpa - ge omsorg och kärlek - till en annan människa.

.

Nästa vecka bär det av till Almedalen. Kanske hittar jag då ett bra exempel från något ställe där man lyckas få personalen att känna tillfredsställelse (inte varje dag kanske men oftast) - oavsett om det handlar om god service, hög kvalitet, budgetarbete eller kärlek.

.

Jag ska leta.



.

Jag ska leta efter en lika vacker solnedgång som förra året också. En sån som man minns länge.
.

/M

Sjuksköterskan Rebecca: Om när skratt och humor går hand i hand med döden

Rebecca Mattsmyr heter jag. Sedan januari 2004 jobbar jag som sjuksköterska. Just nu arbetar jag på Gryta Palliativa Vårdenhet – GPV i Västerås. Här bedrivs specialiserad vård i livets slut. Patienterna kommer hit på remiss eller som direktinläggning från den avancerade hemsjukvården.

Vi vårdar inga barn. Vi har dock många barn som besöker oss så vi har en liten barnhörna här med leksaker och böcker så att de kan få möjlighet att komma ifrån ett tag.

Palliativ vård bedrivs inte bara här utan på alla vårdavdelningar i större eller mindre omfattning. Till GPV kommer de som behöver specialistvård. Vi har spetskompetens kring smärt- och ångestlindring. Vi kan också ge patienterna det där lilla extra så de orkar leva tills de dör trots smärta och oro.

Fram till midsommarafton har 106 personer lämnat jordelivet hos oss. Det är många. Tänk er att varje patient har minst 2 men oftast flera anhöriga. Det blir många möten. Många svåra och tunga samtal för vi är många som har rätt tunga ryggsäckar, eller hur?

Vi pratar, tröstar och stödjer. Inger mod och försöker ge stryka till anhöriga att orka vaka. Att orka stanna kvar. Ibland lyckas vi inte, men vi dömer inte. Ibland är ryggsäckarna alldeles för tunga.

Det finns nog lika många uppfattningar och frågor kring döden och döendet som det finns människor på vår jord. Vi vet alla hur det är att leva, men vi har absolut ingen aning om hur det känns att dö. Våra liv är olika och vi är olika in i döden. Ibland speglar livet vårt sätt att dö, men det finns egentligen inget facit.

Hur är det att jobba med döende patienter och hur är det att ha sörjande, oroliga ibland väldigt upprörda anhöriga runt sig? Hur orkar man? En del patienter och även en hel del anhöriga är ibland inte ”med på tåget”. De har inte hängt med i alla samtal om diagnoser mm och ibland har det gått så fort och sjukdomsförloppet har galopperat så snabbt att knappt sjukvårdspersonalen hunnit med. De gångerna är det verkligen inte lätt.

Arbetsdagens innehåll här skiftar precis som på andra enheter men här följer vi inte klockan lika slaviskt som på andra ställen. Här får patienten styra takten. Sover patienten hela förmiddagen så är det så och vi väcker inte någon som sover gott bara för att det står i läkemedelslistan att patienten ska ha medicin klockan åtta. Det är liksom inte lika viktigt här.

En sovande patient har oftast inte ont eller är oftast inte ångestladdad. Visst förekommer det, men det ser vi oftast på kroppsspråket och då ger vi läkemedel på andra sätt än via munnen. Vi väcker heller ingen för att frukosten är framdukad eller att matvagnen är hämtad. Här kan vi istället stå och steka ägg eller göra en omelett mitt i natten om patienten är sugen på det just då. För det är det som bl. a är just det där lilla extra.

Vill patienten ligga i badkaret och bubbla och dricka lite vin – ja då fixar vi det. Och det spelar liksom ingen roll om patienten inte kan gå. Vi använder hjälpmedel vid förflyttningar så det går smidigt.

När döden närmar sig och om det finns anhöriga som vakar och har många frågor så brukar vi lämna ut ”lila häftet”. Det är en liten skrift av Ulla Söderström som heter Livets sista tid och utgiven av Gothia fortbildning.

Mot slutet uppstår ofta många tankar och funderingar hos anhöriga såsom hur lång tid är det kvar, varför är mamma så trött och varför äter hon inte? Varför kopplar ni inte dropp eller varför är hon så orolig? Ibland spelar det ingen roll hur mycket vi som personal förklarar och förklarar, det går liksom inte in.

Men att få läsa och få svaren svart på vitt brukar fungera. Det blir som en aha-upplevelse när de själva kan läsa och lyfta blicken mot sin anhörig och se med egna ögon att det vi försöker säga faktiskt stämmer.

Ett par av de viktigaste punkterna i mitt arbete är att lindra smärta och ångest. Det är även de två svåraste symtomen att fullt ut lyckas med till 100 % alla gånger. Till vår hjälp har vi mediciner. Men det är ju inte bara på medicinsk väg vi lindrar ångest hos våra patienter. Bara genom att finnas där med sin person kan man åstadkomma mycket eller genom att hålla en lugnande hand på en axel eller stödjande samtal när marorna rider som värst om nätterna.

Att jobba så nära döden är precis lika roligt som det kan vara jobbigt, både psykiskt och fysiskt. Trots att döden ständigt är närvarande finns här mycket glädje och skratt och mycket humor. Vi har högt i tak och det tror jag det är generellt inom vårdande yrken för annars orkar man inte. Genom humorn får man liksom lite distans och avdramatiserar de jobbiga sakerna. För att orka med erbjuds vi även regelbunden handledning som är ledda av antingen psykolog eller beteendevetare.

När en människa dör brukar jag nästan alltid öppna fönstret. Lite för att släppa ut själen. Jag tycker det känns fint att tänka så. Jag brukar lämna de anhöriga ensamma en stund på rummet (självklart känner jag av situationen) så att de i lugn och ro får ta in situationen.

När så anhöriga är klara och känner att det är dags att åka hem brukar vi berätta att vi kommer ringa om 5-6 veckor och följa upp hur det gått. Det brukar uppskattas av de flesta.

Om tårar... Jag tycker att det är helt ok att visa de anhöriga att vi - personalen - också har känslor. Många av våra studenter är rädda för vilka känslor som döden kan komma att locka fram hos dom och ”vad gör jag om jag måste gråta”?

Jag brukar säga att det är helt ok att låta tårarna falla men det är inte ok att stå och storgråta eller liksom ta över sorgen. Då får man lite diskret backa ut ur rummet och be någon kollega gå in. För det händer faktiskt. Att döden kommer för nära.

Vi är trots allt också människor.

Rebecca Mattsmyr

Kommentar från Malin:
Det här är en del av det som Rebecca har att berätta om. Fortsättning följer.

När man känner man måste ta en annan väg - gå mot strömmen

Kanske är det så att en del av tjusningen med politik är att på mötet så fattas beslutet. När klubban faller i bordet så är det klart. Då är det så. Det går liksom inte att bara kalla in mötet igen och göra om.

Förra veckan hade vi ett ärende på regionstyrelsen som handlade om att höja en bro över Strömsholms kanal - en motorvägsbro.

Kanalen är en av våra äldsta i Sverige och fyllde en mycket viktig funktion för att frakta järnmalm under 1800-talet. Nu finns kanalen och lever tack vare turismen.

E 18 ska förhoppningsvis inom något år byggas om till 4-filig, frågan var om Västmanland vill att bron över kanalen ska höjas till 4 meter istället för 2,5 meter som den är idag. Till en kostnad av 75 miljoner kronor. Sedan är det ytterligare broar att höja. För ännu mer pengar. Nyttan skulle vara att ökad turism.

Vi fick mycket knapphändig information. Jag tyckte det aldrig kunde vara värt så mycket pengar. Vad prioriterade vi i så fall bort och hur skulle turistsatsningen se ut? En bro gör ingen skillnad.

Samtidigt - bron ska stå där i bortåt 150 år och turismen är en av de snabbast växande näringarna i Sverige. Dagen för beslut i regionstyrelsen närmade sig med stormsteg. Jag kom fram till att jag behövde mer fakta för att kunna fatta beslut.

Med Gunillas hjälp (politisk sekreterare) kontaktade vi och pratade med ett antal personer med olika kunskap och intressen. Vi läste dokument och diskuterade.
.
Jag ändrade mig. Jag kom fram till att jag ville säga ja till bron, men inte under de förutsättningar som fanns i handlingarna.

Det blev ett spännande möte som slutade med att Socialdemokraterna ändrade i beslutet utifrån flera av mina punkter och sen sa jag ja till bron. Det gjorde inte mina alliansvänner. De tycker inte det är värt pengarna.

Vem som har rätt - det får framtiden utvisa.

Men när jag igår igen besökte kanalen. När jag kände historiens vingslag och såg hur vackert det är, så måste jag ändå lita på att kanalen är värd att bevara och då behöver den vara tillgänglig för den typ av båtar som finns om 20 om 50 och om 100 år.

Och de båtarna blir antagligen inte mindre än de som finns idag.

Men som sagt, en bro kommer inte göra skillnad. Det handlar om slussarnas öppettider, om vandrarhem, om restauranger och om marknadsföring som några exempel. Jag växlar därmed nu över från beslutsfattare till blåslampa :)

/M

Efter 1 miljard varianter är de uppe

Helgen har innehållit midsommarfirande och huspyssel = avkoppling.
.
Fick hjälp av Helena att fixa tavlorna på mitt arbetsrum i vintras. Det blev så fint. Tänkte jag skulle lyckas få till ett kollage med några tavlor jag hade hemma också.
.
Hur svårt kan det va?
.

Ja, det är typ jättesvårt kom jag fram till.
.
Flyttade runt tavlorna på golvet ungefär 1 miljard gånger innan jag bestämde mig. För den som vill prova är ett tips att fota de kombinationer som känns skapliga. Det är helt omöjligt att komma ihåg hur förra varianten var till slut.
.
Ja, ja, nu är dom uppe i alla fall. Och dom sitter rakt vill jag bara påpeka, även om det ser snett ut lite från sidan.

.
Och jag tycker det blev fint.
.
Lite tips från Helena Köhl hur man hänger tavlor hittar du här.
.

/M

Välkommen om du gillar små grodorna och falukorv

I tisdags var det regionfullmäktige. Vi hade att fatta beslut om nästa års budget och planer. Tre olika alternativ fanns; majoritetens (S, V, MP), alliansens och Sverigedemokraternas.

Vi delar upp inledningen på debatten så alla gruppledare får prata i turordning utifrån antal mandat.

Det tar sin lilla tid att förbereda ett tal - ett anförande. Jag valde att prata om hur vi får till ett Västmanland där människor trivs och där det finns arbetstillfällen och arbetskraft så det blir pengar till sjukvården.

Jag valde också att försöka vara tydlig med skillnaderna mellan det jag och Kristdemokraterna står för - jämfört med det som Sverigedemokraterna står för. Det blev väldigt tyst i salen under de minuterna.

"Sverigedemokraternas plan går ut på att du är välkommen hit så länge du gillar att sjunga små grodorna och äta falukorv. Annars ska du välja en annan plats.
Citat från planen: ” Sverigedemokraterna strävar inte efter en mångkulturell utveckling.”

Du är också välkommen att starta företag – men i så fall måste du lyckas. De tänker inte hjälpa dig om de inte är 100 % säkra på att tjäna pengar på dig.
Citat från planen: ”Region Västmanland skall stödja näringslivet i samordnade projekt som bedöms ge god avkastning.

Du måste se till att klara skolan, och gör du inte det så får du skylla dig själv, de tänker inte satsa mer än nödvändigt på att lära människor saker i vuxen ålder:
Citat från planen: ”Det ska råda stark restriktivitet när det gäller stöd till utbildningsverksamhet, till exempel studieförbund eller liknande.”

Känner man sig sugen på att bo och leva i Västmanland? Inte särskilt…

En kristdemokrat anser att alla människor är unika och har samma värde. Att framgång, välfärd och innovation föds i olikheter. Vi behöver olika. Vi kompletterar varandra. Att vi kan leva tillsammans trots olikheter när och om vi delar gemensamma grundvärderingar.

Vi anser att ingen människa är perfekt och därför misslyckas titt som tätt. Att företag startas när någon finner det mödan värt. Vi tror att ett väl fungerande föreningsliv håller ihop och fungerar som ett kitt för vårt samhälle – och därför ska ges större plats och ansvar."

För detta fick jag en del mothugg, men så ska det väl vara.

Några saker som alliansen vill göra för att stärka Västmanland är: öka takten för bredbandsutbyggnaden, ett journalsystem för kommun och sjukvård, prioritera upp landsbygdens näringslivsfrågor, göra det enklare att kombinera olika trafikslag som cykel och buss eller bil och tåg och samarbeta långsiktigt med föreningslivet för att förbättra den psykiska hälsan.

Det går att lyssna på valda anföranden på webben här.

Skrolla ner till ärendet Regionplan. Klicka på 89 anföranden. Välj den du vill lyssna på.

Inte helt oväntat så var det det röd-gröna förslaget som vann mest gillanden i fullmäktige den här gången också. Men förhoppningsvis kan vi få igenom några av våra förslag ändå.


Och förhoppningsvis gjorde jag någon ytterligare mer person uppmärksam på, att det är skillnad på politik och förslag beroende på vem man röstat på.

/M

Börja räkna med föräldrarna - föräldrarna ska kunna räkna med oss

Nyss hemkommen från ett år som barnflicka i Kanada och utan riktig koll på vad jag ville jobba med så började jag vikariera på låg- och mellanstadiet i Uppsala.

En mycket lärorik tid som jag haft stor nytta av. Inte minst fick jag prova många nya miljöer och improvisation. Väckas av ett telefonsamtal vid sju - kan du komma till vår skola? Vi börjar 8.15. Ingen koll på vilka barn, vilka lektioner eller vilka lokaler jag skulle vara i. Bara att åka iväg. Nyttigt. Svårt och roligt.

Det här är allra första skolan jag kom till. Storvretaskolan. Det var fotbollscup i Storvreta för några veckor sedan, så då passade jag på att åka förbi.

Funderar på hur jag tog mig dit, har absolut inget minne av det, men gissar jag tog bussen.

Rektorn följde med mig till klassrummet. En fyra var det. Hon presenterade mig och sa; Det här är Malin. Det här är hennes första dag som vikarie - så var snälla.

Hm. Tänkte jag. Sämre presentation hade jag ju inte kunnat få. Vem är snäll mot en osäker vikarie?

Kom till lärarrummet vid första rasten. Jaha, är det du som är vikarie i den klassen. Det har varit svårt att hitta någon...

Jag trivdes ändå som sagt med livet i skolan. Och även på Storvretaskolan som jag var tillbaka till många gånger. Jag velade hit och dit om det var lärare jag skulle ägna mig åt, men så en dag kom jag till en ny skola. Och då hade jag ändå tuffat till mig och skaffat mig lite rutin på hur jag skulle få skaplig ordning för en dag eller två. Det var en etta. 7 år är man när man går i ettan. Det här var för 25 år sedan.

Jag kliver in i ett klassrum där barnen är högt och lågt. Jag ber dem lugna sig, eller något sådant och får till svar: Håll käften jävla kärring.

Då bestämde jag mig. Den här uppgiften är för stor för mig. Respekt får man lära sig hemifrån. Om barnens respekt inte finns kvar längre - då är uppgiften för stor för mig att mäkta med.

Lärarna har en svår uppgift. Jag anser att för att få ordning på skolresultaten behöver vi börja med föräldrarna. Allt handlar inte om lärarnas förmåga eller pengar till lokaler och läromedel - vilket debatten oftast cirkulerar kring.

Därför tycker jag det var ett bra förslag som Jakob Forssmed presenterade häromdagen med utbildningsträffar för föräldrarna förslagsvis på lördagar. Det är inte lätt att vara förälder heller och veta hur man bäst hjälper sitt barn.

Obligatoriskt för skolan att ordna - frivilligt för föräldrarna.

Föräldrarnas roll är central för att höja skolresultaten. 

Så tycker jag.

/M 

Följ med på förhandstitt på unika Steam Hotel

"En gång i tiden så drevs en stor del av Sverige med energi från ångkraftverket vid Mälaren, men så en dag sprang tiden förbi och kvar blev en vacker gammal tegelbyggnad, maskiner, pannor och rör. Tills nu - för nu ska det här gamla ångkraftverket återigen bli ett av landets främsta energiförsörjare." (Från reklambladet)

1 augusti 2017 öppnar ett nytt hotell med spa och konferensrum i Västerås. Något utöver det vanliga - i måndags fick jag följa med på exklusiv visning. En förhandstitt. Vilket mäktigt bygge!

Men oj vad några kommer få stressa för att allt ska vara klart 1 augusti då hotellgästerna anländer...

Så här ser entrén ut idag...

Byggnaden är K märkt så begränsningarna är många, men vad coolt det blir när den gamla konstruktionen möter det nya.

Alla hotellkedjor tackade nej till att göra om byggnaden till ett hotell - tills fyra (citat) halvgalna entreprenörer dök upp. Tillsammans med Peab började de bygga för 2 år sedan och 100 år efter att byggnaden först togs i bruk, så öppnar den nya anläggningen.

Nedan är den kommande lobbyn. Hur det är tänkt att bli och hur det såg ut i måndags...

Vi fick åka bygghiss upp till våning 7. Grinden var svår att få upp. Det blev lite stressad känsla i hissen innan vi kunde komma ut. Men vilken utsikt! Och då är det ändå bara halvvägs upp i byggnaden.

Jag frågade vår guide vad hon tycker är så roligt med just den här anläggningen, hon svarade utan att tveka byggnadens historia.

Ångkraftverket stängdes 1978, många Västeråsare finns kvar som kan berätta historier om ångkraftverket. Mängder av berättelser har samlats in. Fotografier har förstorats och finns på hotellrummen. Temat för hela byggnaden är industri-romantik.

Det var mycket svart, rosa, grönt och tegel.

Lycka till säger jag till alla som jobbar med slutspurten och kommande ca 120 personer som ska arbeta på The Steam Hotel. Det var väldigt roligt att få vara med på en förhandstitt.

/M

Från jävla idiot till helt underbar på en vecka

En sak är säker - det blir aldrig enahanda på mitt jobb.
.
I min bransch är det omöjligt att vara alla till lags. Det ligger liksom i politikens natur att föreslå saker som så många som möjligt kommer att tycka om, men alla kommer inte gilla det.
.
I Västmanland har vi en relativt god ton mot varandra - vi som har politiska uppdrag. Det är jag tacksam för. Så är det inte överallt.
.
Det är många som väljer att kliva av sina politiska uppdrag ute i landet - utifrån hur debattklimatet ser ut mellan politiker och utifrån kommentarer, påhopp och hot från allmänhet.
.
Jag blev kallad "idiot" och "jävla nötter" veckan som gick på Facebook, utifrån vårt förslag om att utveckla elvägen längs E18. Hade varit mer intressant att få motargument...
.
Men avslutningen på veckan blev bättre. Då fick jag höra saker som: "ditt hjärta är på rätt plats" och "träffade några som talade gott om dig".
.
Blev en kombo av ris och ros kan man säga :)
.
.

/M

Catrine: Vi som lever med fat-shaming varje dag

Japp, du har liksom alltid varit smal Malin.
.
Skriver detta i syfte att upplysa smala och kanske trösta andra överviktiga.
.
Som överviktig, och jag varit det större delen av mitt liv, kan jag berätta om ett samtal med någon lik mig. Snäppet längre var hon och också tyngre än mig.Vi pratade när jag låg på sjukhus nyligen.
.
Om....
.
Hon kallade det "fat-shaming" som vi lever med. Varje dag. Vi kan inte gå på restaurang utan att den är med oss. Den är väldigt tydlig om vi beställer in en dessert. 😱 Äter vi något annat än en selleri, typ, ute bland folk så är den med.

"Fat shamingen".

När jag, Catrine, skulle börja träna för typ 10 år sen, hittade jag inga träningskläder i min storlek...

Hittade till slut ETT märke som hade min storlek. Särskilt svårt var det med träningsBH...de fick specialbeställa på Intersport.

Fat shaming.

Varje gång jag träffar någon jag inte sett på länge, typ dig Malin ❤️, hinner tanken swisha genom huvudet: Hur mycket tjockare är jag nu, jämfört med sist!? 😱

Går vi tjockisar till doktorn med hosta eller nässelutslag, så tänker vi att det har med vår övervikt att göra. Eller att doktorn tänker att det är på grund av det.

Eller att alla i väntrummet tittar på oss och tänker att det är klart vi är hos doktorn för att vi är tjocka.

När jag fick reda på anledningarna till det jag fick- lungemboli; blodproppar i lungorna: tumörer, graviditet, p-piller, långa flygresor, rökning eller tadaaa: övervikt.

Så var jag bara skyldig till: övervikt.

Skämdes.

När jag nämner det för doktorn, varpå han svarar: "ÅNÄ, så överviktig är du INTE!!" Då var det som att få ett nobelpris typ.... 😍

Nu råkar ju just jag, vara en person som ÄLSKAR mig själv! Jag har bestämt mig för att tycka att jag är galet intelligent, vansinnigt rolig och supersnyggsexigspeciell, så idag lider inte jag av min övervikt.

Jag gjorde det till ett aktivt val!! Jag orkar inte med kampen mot kilona. Jag njuter av mig och livet varje dag. 😍

Jag tränar poweryoga och lite annat 2-3 gånger i veckan. Jag äter hyfsat nyttigt men framför allt: Insikten, att antingen gör jag något åt mina extrakilon, eller så accepterar jag.

Det har jag gjort. Det är kanske mitt livs bästa beslut. 😋

Som en manlig vän sa för en månad sen när vikt kom på tal: "Alltså Catrine, varje gram, varje kvadratcentimeter på din kropp, bär du...med stolthet och skönhet!" 😜

Japp. Acceptera.

Å den där inre fat shaming rösten är där, men mycket mer sällan och mycket tystare. Den får vara där. Som en liten pekpinne som håller mig skarp.

Jag önskar alla mina tjockisvänner där ute, kärlek och acceptans!!
Om inte från andra - från dig själv!! 💪👍

Fridens Liljor på er, alla vackra, olika, unika människor! 🙏❤️😘

Gästbloggare: Catrine Tådesdotter Angantyr


Kommentar:
Det här var från början en kommentar till ett tidigare blogginlägg från mig, där jag berättade hur det kändes att få en kommentar om min vikt. Eftersom många uppskattade Catrines ord, kommer de nu här som ett särskilt inlägg.
.
Tack Catrine för att du delar med dig!
.
/Malin

Tips för att rädda humlorna och jordgubbarna

Humlor och midsommarblomster. Visst hör det Sverige och svensk sommar till.

Vet du att humlorna minskar kraftigt i Sverige? I alla fall tror jag du vet att det är humlor och bin som sköter om det där med pollinering av växter så att det blir jordgubbar, blåbär, äpplen och plommon.

Humlorna gillar inte när det blir för städat i vårt landskap. De gillar att bygga bo i rishögar och skräpiga, men lugna platser. Har du en orörd plats i din trädgård där det vi kallar ogräs får stå kvar?

Nej, tänkte väl det. Vi rensar och städar hela tiden i våra trädgårdar och än mer "städas" det i jordbruket.

Om inte humlor och bin pollinerar får människan göra det - och så sker redan i andra delar av världen. I USA kör stora lastbilar runt med humlor och bin som släpps ut på lämpliga platser för att rädda skördarna. I Kina pollineras fruktträds blommor för hand.

Jordbruksverket uppskattade värdet av honungsbinas pollinering i Sverige till mellan 260 och 466 miljoner kronor år 2011.

Men alla kan vi dra en humla till stacken.

Ha blommor och bär i trädgården - olika sorter. De gillar påskliljor, lavendel, smultron, hallon, kärleksört och höstaster.

Hitta en plats där klöver får bomma. (Den växt vi kämpar för att få bort från gräsmattan.)

Fixa en säker hummel-vattnare. Man blir törstig av att jobba hårt. Ställ ut en låg form, typ pajform, med vatten. Lägg i stenar eller glaskulor som humlorna kan landa på, och sedan dricka utan att drunkna.

Små saker många av oss kan göra för vårt Sverige.

Ha en härlig nationaldag!

/M 

Idolerna konkurrerades ut av Freestyle

Remember then... remememember

Fick syn på en affisch med mina första idoler - The Boppers. De firar tydligen 40 år i år och är ute på turné.





40 år ... usch vad gamla de blivit. Och ja, kanske jag också då. För 40 år sedan hade jag nyss börjat skolan.

Men det var någon skiva som de kom ut med i början av 80-talet jag fastnade för. Hade bild uppsatt på väggen. Mars Lagerwall var stora favoriten.

Då gick jag på mellanstadiet. På fredagarna var det rolig timme. Vi turades om att ordna, man fick vara inne på rasten för att planera så det var rätt poppis...

Ett populärt koncept var att ta med något hembakat och sedan arrangera melodifestival via en kassettbandspelare. Usch nu känner jag mig extremt gammal.

I alla fall. Mitt bidrag till melodifestivalen var Rama Lama Ding Dong med Boppers. Den segrade flera veckor, men sen ledsnade väl några av klasskompisarna ur gissar jag och tog med Freestyle - Fantasi. Och sen var det slut med Boppers.

Så här i efterhand tycker jag nog det var ett sundhetstecken för klassen. Freestyle känns nog lite mer passande.

Såg att The Boppers under sin turné kommer till Strömsholm, ska nog göra ett försök att ta mig dit. Live har jag inte sett dom.

Än.

/M