Världen rasade med cancerbeskedet. Nu återstår det svåraste - att våga tro på livet

 

Anna berättar om bröstcancern. Om livet, döden och tiden mitt emellan.

Livet kan ändra riktning på en sekund.

Därför gäller det för mig att ta vara på varje dag och göra det bästa av den.

Den 4 mars 2015 kl 06.15 kom det som skulle förändra allt - bröstcancern. Jag hade fem tumörer i vänster bröst. En aggressiv och snabbväxande sort som skulle behandlas med cellgifter direkt för bästa resultat.

Min värld rasade, jag kunde inte andas och det blev kaos. Varför? Varför jag? Ska jag dö nu? Ska jag skiljas från min familj? Efter 6 cellgiftsbehandlingar under 18 veckor blev det operation och sedan 5 veckor strålning på annan ort.

Det allra svåraste under den här tiden var de tuffa biverkningarna:

illamående, hårbortfall, metallsmak
muntorrhet, svamp på tungan, enorm trötthet

urinvägsinfektion, utslag i näsan, stela leder

nedstämdhet, ångest, förstörda naglar

torra slemhinnor, sämre minne, dålig koncentration
sorg, hjärtklappning, svettningar 

feber, inget immunförsvar, brännskador efter strålning

Var och en för sig kanske inte jättesvåra, men alla samtidigt gjorde mig väldigt svag både fysiskt och psykiskt.

 

När bröstet opererades bort kände jag en lättnad, för nu kan just de tumörerna aldrig komma tillbaka. Jag har nu en bra protes och jag kommer inte göra en rekonstruktion. Jag duger ändå!

För mig är det, och var innan jag blev sjuk, roligt och viktigt med fysisk aktivitet. Jag bestämde tidigt i sjukdomsskedet att jag skulle ta en promenad varje dag om det var möjligt. Det var det, nästan varje dag. Vissa dagar korta och långsamma, andra dagar både längre och snabbare promenader.

 

Nu försöker jag komma igång med löpning och annan träning. Det går långsamt men jag håller på att hitta träningslusten igen. Jag har också börjat träna kundaliniyoga, en härlig träningsform för en kropp som fått rejält med stryk.

Efter ett år och tre månader med ständiga kontroller och behandlingar återstår det tuffaste jobbet – att våga tro på livet igen. Jag är livrädd. Rädd för döden och rädd för återfall. Jag måste ta rädslan i handen och gå före på livets stig. Rädslan får gå bakom. Ett tag gick rädslan först men vi var tvungna att byta plats – för min skull.

Försäkringskassan gjorde annan bedömning än överläkaren och bedömde mig som frisk när behandlingarna var klara och jag fick inte jobba deltid för att återhämta mig. Min bestämda uppfattning är att även det psykiska måendet och behovet av återhämtning efter en så otroligt påfrestande behandling ska ingå i sjukdomsbilden och vara grundande för delvis sjukskrivning.

 

Tack vare cancerrehabfonden fick jag åka på en veckas rehab, där träffade jag fina vänner som gjort samma resa som jag. Dom ger mig styrka, vi ger varandra styrka.

Kuratorn på kirurgen gav mig redskap att hantera min rädsla och sorg. Jag lugnar min rädsla och ångest med andnings- och tankeövningar.

 

Jag känner fortfarande av cellgifterna ibland. Den enorma tröttheten sitter delvis i och jag tar alla chanser till vila. Så jag försöker ta hand om mig och min tid. Jag har förändrats en del och jag ser livet med lite andra ögon. Jag är glad för den förändringen. Har jag otur så är min tid begränsad men till jag vet annat så lever jag mitt liv.

 

Till vänster med syskonbarn och mamma

Jag känner en otrolig tacksamhet för vår sjukvård - trygg, snabb och säker när det verkligen gäller.

Jag är så tacksam över min familj och mina vänner som har burit mig genom den värsta mardrömmen i mitt liv. Dom har visat mig vad kärlek och vänskap är!

 

Anna Ekblad