onsdag 19 juli 2017

Move your ass and your brain will follow

Jag hörde det här uttrycket från en psykolog. Han sa det är en vanlig fras i deras värld.

Alltså om du vill ändra dina tankar börja med att flytta på kroppen - gör något - något du tycker är svårt - så kommer du ändra tankens vägar.

Jag tror på det.

Gör du?



/M

tisdag 18 juli 2017

50.000 klick! Här är bloggens topps och flopps.

Hurra! Min blogg har blivit klickad på 50.000 gånger - på min födelsedag dessutom.

Tusen tack alla som läser och kommenterar.

Jag har funderat på hur jag skulle fira händelsen och kom fram till att mesta och minst lästa inläggen kanske kunde vara lite kul att dela med mig av. Delar med mig av en vacker sommaräng också!



Minst läst...

Det här inlägget får nog benämnas som en flopp - och det kanske inte var så konstigt att det intresserade så få, eller typ ingen :)

Sen har vi det här inlägget som jag önskar att många fler hade läst. Och jag trodde verkligen det skulle intressera fler.

Det handlar om dyslexi, en fråga jag känner lite extra för, men antagligen gillade ni inte rubriken, eller som Helena sa: Att pröva att ha dyslexi är kanske inte det man vill göra när man kommer hem på fredagkvällen - även om man tycker det är intressant. (Jo, det var en fredagskväll jag la upp inlägget).

Jag ska göra en nytt försök längre fram och be någon berätta hur det är. 

Det mest lästa inlägget har jag inte skrivit själv. Det har skrivits av en fin vän till mig - Charlotte. Och handlar om utbrändhet. Läs här! Ett mycket aktuellt ämne - inte konstigt så många berörs av hennes ord.

Bland det jag skrivit själv så blev det en raket av ett inlägg där jag var så arg så jag höll på att explodera, eller jag gjorde nog det också om jag tänker efter. Bara kände för att skita i allt och gå hem. Det var många som kände igen sig.

Har du förslag på ämne? Hör av dig!

Återigen, tack alla som läser!


/M





söndag 16 juli 2017

Idag är det min födelsedag - här är första bilden på mig






Jag tog och frågade mamma och pappa vad de kom ihåg från dagen då jag kom ut.

Mamma och farmor plockade hallon 16 juli, när jag först började ge mig till känna. De skjutsade hem farmor utan att berätta vad som var på gång och åkte sen upp till sjukhuset.

De fick vänta till morgonen därpå innan jag kom ut.

Jag hade fått för mig att pappa inte var med inne på förlossningen, men det var han visst det.

Jag frågade vad han kom ihåg. Det var kanske som för de flesta att man minns mer alla känslor än vad som egentligen hände, men han mindes han hade tittat på mig och tänkt: hon ser frisk ut. Och sedan frågat: Får jag hålla. Svaret var; Nej.








Lite kul med bilden tycker jag. Det har hänt lite med sjukhussängarna sedan dess och frågan är om telefoner rullas in på salar alls längre.

Just den där användes för att ringa till mormor Herta för att berätta att det tittat ut en liten tjej.

Om några veckor ska jag vara med på ett arbetspass på förlossningen. Det känns viktigt. Jag hoppas få en bild av hur arbetet är.




/M







lördag 15 juli 2017

Stövlar fyllda med minnen får va kvar ett tag till

Undrar hur långt de här stövlarna gått. Många mil i trädgården är det.



Mycket praktiskt på sommaren med korta stövlar, men mest finns de kvar för att jag fått de i morsdagspresent. Ett tillfälle vi ofta skrattar åt i familjen.

Det är inte så lätt att hålla hemlisar när man är liten. Första gången dottern gick med på att låta lillebror veta vad morsdagspresenten skulle innehålla var han kanske 4 år.

Uppkrupna i sängen på morgonen utan paketen i sikte än, säger sonen mycket nöjd:
Du ska få ett par stövlar. Och nu har jag sagt det!

Han hade i alla fall lyckats hålla sig någon dag eller två.

Så klart man vill ha de stövlarna kvar länge :)




/M



måndag 10 juli 2017

Men så återstår Brasses svåra fråga: Vad ska bort?

Många undrar hur det var i Almedalen. Helt klart sprider veckan ringar på vattnet i hela landet.
Jag brukar förklara det som en stor mässa med utställningar och seminarium som pågår i alla olika möjliga och omöjliga lokaler. Inte lätt att hitta till lokalerna är det.






I år blev det ett kort och intensivt besök. Avresa måndag morgon kl 04.35 och hemma igen onsdag kl 00.27.


Inte jättemånga arrangemang hann jag gå på, men jag läste på i katalogen också vilka samtal som fanns och jag tyckte nog, digitalisering och hållbarhet verkade vara stora snackisar.


Det här hörde jag inom diverse olika områden:


"Det här MÅSTE vi satsa på. Det kommer leda till stora besparingar i framtiden. Det är alldeles för lågt förändrings- och investeringstempo just nu."


Men, den svåraste frågan var det svårt att hitta något samtal om...


Vad ska bort?


Offentlig sektor har ingen sedelpress. Ska det investeras mer måste något annat bort. Vem ska bestämma vad som ska bort?


Alla politiker vet att investeringar kan leda till besparingar. Men oftast är det på lång sikt. Så lång sikt att det inte går att räkna med de pengar som kommer sparas in. Och det är väldigt svårt att i efterhand se de ekonomiska effekterna av just den eller den investeringen.


Nästa år tycker jag det vore intressant med fler seminarium och samtal som handlade om det. Om vi investerar i ny digital teknik i sjukvården, vem ska bestämma vad vi istället ska sluta med.


Är det politiker, är det vårdpersonal eller är det patienten?




/M

onsdag 5 juli 2017

Att snickra ett torn till rosorna



Rosornas tid är här!

Våra rosor fick flytta runt förra året och så fick de ett torn att klättra i.

Är supernöjd!




Tänkte dela med mig av lite mått - om du vill göra något liknande.
Det här är inte en exakt beskrivning -  se det som inspiration.
Vi använde obehandlat trä och målade med svart falufärg.


Stolpar
4 st 70x70 mm, 2400 mm höga


Ribbor
6 st 45 x 45 mm, 610 mm långa
6 st 45x45 mm, 700 mm långa


4 st jordankare
4 st topplock
och så lite skruv


I Botaniska trädgården i Visby hade de ordnat en annan typ av ställning, med störar och ståltråd. Det var också fint!



Vår honungsros har inte riktigt hämtat sig från förra årets flytt, men nästa år hoppas jag den fyller ut sitt torn - lite som rosen i Visby.

Eller ungefär i alla fall.


/M







fredag 30 juni 2017

Jag jobbar inte med kärlek längre

Jag städar arbetsrummet och går igenom anteckningar.
.
Min blick föll på dessa ord: "Jag jobbar inte med kärlek längre." De kommer från en person som arbetar inom äldreomsorgen.
.
Hon sa också att: "Det är bara tiden som räknas och betyder något."
.
Rosor i Visby
.
Jag tycker dessa meningar på ett bra sätt uttrycker det jag hör så ofta. Att man tycker fokus hamnar på tid och räkna pinnar istället för på hur bra man lyckas hjälpa den människa man är satt att hjälpa.
.
Och jag tror, eller till och med vet, att det här är något vi behöver ändra på för att få nästa generation att vilja arbeta med just vård och omsorg. Man väljer ett sådant arbete för att kunna göra skillnad - hjälpa - ge omsorg och kärlek - till en annan människa.
.
Nästa vecka bär det av till Almedalen. Kanske hittar jag då ett bra exempel från något ställe där man lyckas få personalen att känna tillfredsställelse (inte varje dag kanske men oftast) - oavsett om det handlar om god service, hög kvalitet, budgetarbete eller kärlek.
.
Jag ska leta.



.
Jag ska leta efter en lika vacker solnedgång som förra året också. En sån som man minns länge.
.



/M